Söndag 24 Oktober 2021
 
 


UFO - kvinnan


–Har du barn?

Nej, det har jag inte. Jag har dessutom valt det helt frivilligt och betraktas därmed som ett socialt ufo och bör i vissa sammanhang helst korrigeras. Dessutom är jag oförskämd nog att vara lycklig med mitt val och mitt liv.

I all välmening. För att jag inte förstår, accepterar och anpassar mig. Jag är en av dem som valt att inte bli mamma. Mycket tidigt deklarerade jag att jag inte skulle ha några barn. Jag tycker om barn, många är väldigt härliga små människor och de är mina kompisar. Men jag har ingen längtan efter att ha några egna.

Under stora delar av 1900-talet hade kvinnan knappt något val, försörjning fick man genom att ”bli gift” och mamma, andra möjligheter var svåra och snudd på ouppnåeliga. Intressant är, att när jag skrapar lite på ytan i bekantskapskretsen upptäcker jag att det finns de som är mammor och mormödrar som aldrig valde. Flera som säger ”självklart älskar jag mina barn över allt annat, men skulle jag vara ung nu och välja så skulle jag inte ha några. Jag skaffade barnen för att det skulle vara så”.

När jag talar med två kvinnor som valt att inte bli mammor, som inte känner varandra, resonerar de väldigt lika, trots att de bor på olika orter och lever helt olika liv. De har även fått liknande reaktioner från omgivningen.

”Jag tycker inte att man måste skaffa barn bara för att mamma-pappa-barn är någon form av värdegrund som man ska mätas emot.” säger Anna. ”Barn skall man välkomna av kärlek till varandra och en längtan efter ett barn. Inte bara för att det ska vara så.”

”Reaktionerna har varit väldigt olika” säger Lisa. ”En del accepterar det utan vidare och andra tittar på mig som om jag vore helt puckad. De frågar varför och säger att jag säker kommer att ångra mig. Nu när jag fyllt 40 verkar det lättare för folk att acceptera mitt val”.

”Men biologiska klockan tickar vet du ...”
Påståendet är inte helt ovanligt och jag undrar i mitt stilla sinne om jag ska skaffa barn ute på fall att? Så jag inte ångrar mig när det är för sent? Men det är ingen ångervecka på barn, att göra dem som någon slags lyckobackup verkar helt befängt.

”Barnen är meningen med livet!”
Är det OK om jag dricker upp kaffet först eller måste jag slänga mig i ån direkt med mitt meningslösa liv? Vad gör du när dina barn är stora då? Inväntar barnbarnen och lever för dem? Vet du säkert att dina barn vill umgås med dig när de blir vuxna? Tänk om de tycker att du ska ha ett eget liv också? är ingen garanti för att bli älskad och omhändertagen på äldre dagar, det kan alla som besökt ett äldreboende intyga.
Jag kan inte acceptera att någons värde och lycka ska utgå från de eventuella barn vi producerar.

”Här, håll i lille Putte så ska du se att du blir inspirerad!”
Nej tack, jag tycker inte kräks är inspirerande. Jag förstår inte fenomenet att man ska älska barn generellt. Jag älskar inte 37-åringar, pensionärer, busschaufförer eller svampplockare som grupp heller. Jag älskar individer och barn är individer, vissa trivs jag ihop med, vissa inte.

”Det där förstår du inte. När du får barn kommer du att förstå.”
Självklart förstår jag inte hur det känns med barn. Självklart förstår inte du mitt liv heller. Ingen kan förstå en annan människa helt, bara nyfiket och vänligt fråga och sedan acceptera. Jag kan inte sakna något jag aldrig längtat efter.
Mammorna har inte provat att leva utan barn längre tid, i vuxen ålder. De vet inte heller vad de går miste om. Till exempel slipper jag tonvis med dåligt samvete och stress för att jag inte är på flera ställen samtidigt, jag kan vara hundra procent där jag är, hela tiden.

Bra så. Vi är lyckliga på våra egna vis. Supermänniskor finns bara på film, vi vanliga människor kan inte göra och delta i allt, då är det viktigt att vi väljer medvetet och lycklig. Se att olika sätt att leva är lyckliga sätt att leva. 


 
Eva Bengtson
eva.bengtson@gazet.se
17 Maj 2011 10:21