Fredag 22 Oktober 2021
 
 

En personlig krönika.

Av: Thomas Hansen 

 

En hopplös romantiker utan triumf på hand

Det är alltid lättare att vara efterklok. Alltid. Vid mer än ett tillfälle har jag varit för snabb att göra en bedömning – för att sedan en vecka eller halvår senare komma på mig själv med funderingen. Var det där så klokt. Egentligen. Att vara så förhastad eller ibland för långsam. Men det är liksom en del av mig. Känsla. Logik. Förnuft. Ibland är trion överens. Ofta inte. Känslan är det som ofta får styra. Det som känns rätt är rätt.

Vad som är rätt vet jag inte. En sak som är säker är att jag försöker leva i nuet. Jag litar ofta på känslan och vad den säger just nu. Jag är undermedvetet medveten om att jag borde vara mer logisk och förnuftig i vissa fall. Men jag litar främst på känslan. Ofta intalar jag mig själv att det gör livet lite roligare. Lite bättre.

Samtidigt har jag många nära vänner som lyssnar mer till förnuftet. Känslan finns där men har inte lika stort inflytande. Några jobbar inom samma bransch – men något säger mig att känslomänniskor hamnar i min sfär. Personer som mig behöver en omväxlande omgivning där beslut ibland måste tas snabbt. Och då är känslan ett sätt att avgöra bu eller bä.

Att lita på känslan har både gynnat och straffat mig. På gott och ont. Genom att lita på känslan har jag träffat fantastiska människor och det har öppnat dörrar till världar jag inte skulle ha sett och upplevt annars. Det har gett mig erfarenheter som hjälpt mig växa som människa. Även när det har straffat mig har jag ofta (inte alltid) lärt mig något av det. Det är något jag gillar med livet. Nya erfarenheter som får mig att växa.

Känslan som sitter någonstans i magen (undra om det finns studier vart känslan sitter – rent anatomiskt) har också hjälpt mig ta olika beslut. Ett var att en regntung dag åka till en närliggande stad. Med blommor i famnen och satsa allt på ett kort. Utan ess i rockärmarna, utan att bluffa gick jag all-in. Det var allt eller inget. Logiken och förnuftet fick stå åt sidan.

Och jag förlorade. Kanske för att jag lyssnade för mycket på känslan. Mitt förnuft och logiska känsla sa något helt annat. Känslan fick styra och utgången blev därefter. Men jag vågade. Chansade. I efterhand känns det som hämtat ur en film. En romantisk film från Hollywoodfabriken. Kända skådespelare hade haft huvudrollen. Vem som spelat mig är osäkert – men det jag vet är att det slutat lyckligt. När jag stod där i regnet hördes inga stråkar. Inte heller sjöng någon om kärlek och att inte kunna få något man ville ha. Istället duggade det och luften var allt annat än varm.

I efterhand roas jag av situationen. Den var så filmiskt medveten. Allt kring det kändes som hämtat ur valfri kärleksfilm. Mer eller mindre. Jag är lite road av mitt eget beteende. Att jag likt en huvudperson i en film gick all-in. Köpte blommor, åkte dit och lyssnade blint på känslan som överröstade sina kamrater. Under tågresan satt förnuftet och logiken på mina axlar. Efteråt mattades känslan och förnuftet tittade snett på mig och sa ”vad var det jag sa”.

Verkligheten ville helt enkelt inte vara lika skimrande. Även om det inte slutade som jag tänkt lärde jag mig något av det. Att försöka sätta punkt för något i tid. Kanske att tyda tecknen. Eller är jag en förlorad och hopplös romantiker som även i fortsättning lyssnar till känslan?

Antagligen.

Det gör ju livet lite roligare. Sedan är det svårt att lära en gammal hund att sitta. Att lyssna på känslan har ju öppnat många dörrar förut. Gett mig fantastiska erfarenheter. Och vi behöver ju skakas om ibland. För livet är inte alltid så skimrande. Men ofta kan det vara det. Ofta.

 

 
Redaktionen
info@gazet.se
30 Januari 2011 22:59
 

 
Bild: Breakfast at Tiffanys 1961