Tisdag 20 Oktober 2020
 
 

Jag var för smal


Jag blir så förtvivlad när jag tänker på hur många flickor och kvinnor som lider och skäms för sin kropp. Jag har själv varit där och känner smärtan med er som inte vet var ni ska ta vägen när någon överraskar er lättklädda. Man skulle hellre tävla i Fear Factor än visa sig i baddräkt.

Ju äldre man blir desto mer blir man vän med sig själv och sin kropp. En fantastisk sak följer med det, man får insikten att man faktiskt är en älskvärd och vacker människa. Man börjar se omgivningen och man kan inte förstå hur mycket tid kunde ägnas åt att tycka illa om sig själv. Mänga känner sig missnöjda och osäkra. Tror att alla andra vet hur allt ligger till och känner sig i kontroll. Men så är det inte: Alla har upp och ner dagar. Man prövas på olika sätt i livet. men det som ger styrka och mod är kärlek, till dig själv och livet. Gabriella berättar om hur det var att växa upp i en kropp man inte känner sig bekväm i .

"Jag minns högstadiet som ett helvete och det hade mycket att göra med min vikt. Jag var egentligen underviktig redan som 6-åring trots att jag åt normalt. När jag började skolan var det flera andra tjejer i klassen som var lika smala, men när vi kom upp i 12-års åldern började alla få lite former, utom jag. Det var många som undrade om jag hade anorexia vilket var jobbigt eftersom det kändes som om man hela tiden behövde försvara sig, om man exempelvis inte gillade skolmaten just den dagen.

Idag är det många som drar paralleller mellan smal, frisk och lycklig medan jag alltid har levt med känslan att smal och mager är lika med sjuk och olycklig. När jag var 14 började jag dricka grädde för att gå upp i vikt men inget hjälpte. Jag såg ut som en pojke i figuren. Min bästa kompis hade former och var jättepopulär och innerst inne var jag väldigt avundsjuk på henne. Hon klagade på sin vikt och bantade ofta, vilket jag tyckte var helt sjukt då jag skulle ha dödat för hennes former. "Du vet inte hur det är," sade hon ofta. Jag tyckte att det var hon som inte förstod. Faktum kvarstod att alla killar gillade henne och att ingen tittade efter mig. Jag skulle kanske inte kalla det för mobbing, men ibland fick jag höra skämt om hur smal eller platt jag var. "Till och med väggen är avundsjuk på dig", sade en kille en gång till mig och trots att jag i dag är över 30 kommer jag ihåg det som igår. Sådant biter sig fast. Även en del tjejer kom med elaka kommentarer i omklädningsrummet.

När jag var 16 köpte jag min första bh, trots att jag knappt hade fått några bröst, och fyllde den med både dubbla push-up-inlägg och bomull. När jag skulle byta om på danslektionerna jag hade som tillval i skolan var jag tvungen att gå in på toan så att ingen skulle se min stoppade bh. Efteråt var jag den enda som duschade hemma istället. Jag grät mig till sömns nästan varje kväll.

När jag var 17 fick jag äntligen lite höfter och rumpa. Brösten uteblev dock men jag började intressera mig för mitt utseende, hår och kläder eftersom jag inte längre tyckte att min spegelbild var avskyvärd. Allteftersom jag blev mer nöjd med mig själv fick jag också mer vänner och började även träffa killar. Dock vågade jag inte ens tänka tanken på att skaffa en pojkvän eftersom jag inte tänkte visa mig naken för någon. Jag var livrädd att killen jag träffade skulle få reda på att jag hade inlägg i bh:n och egentligen inte hade några bröst. Det kändes som om jag saknade en kroppsdel, ungefär som om jag bara hade ett ben och ville dölja protesen.

När jag var 18 började jag för första gången fundera på en bröstförstoring. Det här var över 10 år sedan och skönhetsoperationer var inte särskilt vanliga då. Jag bodde i en mindre stad och kände ingen som hade gjort det. Det gick ganska snabbt att övertala mina föräldrar att skjutsa mig till en konsultation på en klinik, och låna mig den största delen av pengarna till operationen. De hade sett hur dåligt jag hade mått de senaste 9 åren och hur detta gjorde mitt liv till ett helvete. De var dock noga med att det inte skulle bli uppseendeväckande och bad mig välja en B-kupa. Under konsultationen sade läkaren att eftersom jag var lång och hade relativt breda axlar kunde jag gott ta en C-kupa utan att det blev oproportionerligt så jag valde det. Resultatet blev något större än de hade tänkt sig men jag var överlycklig. Jag kände mig äntligen hel.

När jag var 25 år började min ämnesomsättning att ändra på sig, som den kan göra med åldern och jag kunde helt plötsligt gå upp i vikt. Till en början var jag bara förvånad och tyckte att det var kul att få mer former. Jag fortsatte att äta som innan och plötsligt hade jag gått upp 15 kg på ett halvår. Jag skulle säga att jag nästan började bli lite mullig och folk frågade mig till och med om jag var med barn eftersom de var vana att se mig mycket smalare. Det tog dock flera år
innan jag själv började tycka att den vikten kanske inte var min idealvikt och att jag faktiskt åt väldigt onyttigt.

Idag väger jag någonstans mitt i mellan och är nöjd med det. Som de flesta andra kan jag tycka att jag borde gå ner något kilo här och där, men då påminner jag mig själv om att jag mycket hellre vill ha lite former än att vara utan. "
 

(Red. amn. Gabriella vill vara anonym) 
 
 
 
Redaktionen
info@gazet.se
18 Oktober 2011 22:46