Måndag 03 Augusti 2020
 
Visar sida 1 av 2
  
Konsten att leva trots att sorgen väger tungt.
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 3 november, 22:57
 

                        

Telefonen ringer, du hör direkt på tonen i rösten som ekar rätt in i ditt öra, det är inte goda nyheter. Det är dåliga nyheter. Jag vet att jag har blivit ofrivilligt proffs på dåliga nyheter. Ärligt talat, jag vet inte hur det har gått till, men så är det. Livets lotteri har varit fullt av nitlotter som regnat ner just rätt framför mina och barnens fötter.

Det finns ett ordspråk som lyder något som vem vill gå genom livet på ett barn ohärdade fotsulor? Ja, vad kan jag säga annat än, jag måste nästan tvinga mig själv från att inte räcka upp handen varje gång jag hör det, för att hindra mig själv, från att skrika, jag, ja vill, ja vill. Men så är inte livet. Inte mitt och barnens liv i alla fall.

 Ett av mitt livs viktigaste råd och insikter gav en man mig vid 18-års ålder. Han var lika ung som jag, men han var årtionden visare. Per Von Wowern sa till mig uppmanande,  men lilla vän, om du är ledsen för det ena eller det andra, det är för att du jämför dig med andra. Om du, istället bara lever ditt liv, precis som just ditt liv är och aldrig sneglar på andras? Då kommer du att känna att allt i ditt liv känns lite lättare, för då lever du i din egen verklighet utan att ens lyckligt veta något annat.

 För vi vet aldrig hur de andra som vi ofta instinktivt jämför oss med egentligen har det. Vi vet bara om de 10 % som de visar och som de låter oss andra se i sitt tillrättalagda skandinaviska yttre. De där övriga 90 % av deras livs verklighet vet vi inget om alls. Även om det skulle vara önskvärt, för att det är ju just den där "dolda" delen av livet som vi alla andra på riktigt skulle behöva jämföra oss med. I den spegelbilden tror jag att vi skulle se viktigare saker än nu och de skulle ge oss alla möjligheten att mötas, på riktigt. Vägen mot ömsesidig förståelse och respekt skulle vara både kortare och rakare. Men tänk om finns ju inte. Men ändå, tänk om. Tänk om människor gav oss förtroendet att visa, den delen av sitt livs historia, som är smärtsam och sann?  Då skulle vi andra medmänniskor, kanske, om möjligt kunna jämföra oss med en sannare och mer verklig verklighet. Livet runt omkring oss skulle handla om mindre fasad och yta, handla om mer riktig äkthet och innerlighet.

Någonstans får det mig att tro, då skulle vi alla trivas och må lite bättre i samförstånd med varandra. Det är ju min högst personliga åsikt, men vad vet jag? Det är bara att jag tror på att vi alla måste bli lite mer generösa, våga dela med oss av det som händer på riktigt i våra liv. Det är lite knasigt ibland här hemma i Sverige. Vi dekorerar våra fönster genom de mörka årstiderna med tända lampor och svajande stearin ljus, men det kan vara jäkligt kallt, ensamt och tomt innanför de upplysta fönsterna. Lite som om att hela vårt land har en tradition av att visa en sak utåt, till varje pris, oavsett vad som än  händer bakom de varma upplysta dimridåerna. Om människan var modig, men tyvärr så är vi sällan det, modiga. Tyvärr.

Jag är medveten att dessa rader är skrivna i sorg och frustration. Jag fick dåliga nyheter där på telefonen. Jag fick reda på att en vän, som bor nära i mitt hjärta, var riktigt svårt sjuk. Vi träffades just, vi var på samma flight, vi hade varit på exakt samma plats. Men det var ändå en stor skillnad. Han tyckte att det hade varit fantastiskt väder, jag tyckte att det hade varit grått och ganska mycket regn. Men där ser man, det gäller att ta till vara på livet, vara tacksam. Jag visste när jag såg på dig, du undvek min blick. Du berättade inte hela sanningen. Du är en av de vänner jag inte hinner med, barnen och deras alla behov och särskilda behov tar upp all min tid och energi. Men, där stod du och du undvek min blick. Men, nu vet jag varför. När du ringde idag, hörde jag förklaringen, det var inte för att hålla mig utanför, det var av kärlek för att skydda mig från sorg. Lite som, ja, men du har ju nog ändå. Nä. Jag har inte nog ändå, aldrig nog av livet, varse det är goda nyheter eller dåliga.

Jag får aldrig nog av människor som är viktiga och betyder något för mig. De är just för er, som jag alltid har tid och kraft. Så visst samtalet idag var sorgset. Att få reda på att någon som du håller riktigt kär är sjuk, svårt sjuk, är alltid fruktansvärt, hjärtslitande och hårt. Men är det något jag inte orkar, inte har tid för? Knappast. Nu har vi all tid i världen, du, jag och några till. Tid att inte ta livet för givet tillsammans, innan det är försent. Jag är tacksam att ändå få vara en av de utvalda personer som du beskrev där idag på telefonen, som du vill ska veta om din sjukdom. För det går visst inte att undvika min ärliga ifrågasättande jäkla blick (den kommentaren från dig kommer att gå till historien).
 
Livet är här och nu, imorgon kan det vara försent att leva och göra det vi länge har tänkt att då, då ska jag. Nu, är nu, och nu kommer aldrig igen. Så spänn fast dig älskade vän, här ska levas, inte sörjas. Och ni andra, nyp er själva i armen om ni har den stora lyckan att lägga era huvuden på kudden ikväll som friska, trygga och utan några riktigt stora bekymmer. Le och dela med er av den lyckan till andra, ni vet aldrig var er handling av generositet hamnar. Kanske hos någon som behöver ett leende just idag? Livet är skört, varje sekund måste vi vårda, dåliga. som bra dagar. Jag är tacksam, för ett oändligt oändligt sorgligt telefonsamtal idag. Ja visst, det fick tårarna att rinna nerför mina kinder, men ändå, det fick också mitt hjärtas låga att brinna lite mer tacksamt och varmare i kärlekens röda färg.

Med ljus och kärlek, var riktigt rädda om varandra!

 

Ps. Jag vet att Gazet. se fantastiskt nog har kommit att betyda en del för vissa av er läsare. Så ha förtröstan när vi släcker ner ett tag. Det är bara för att återuppstå i ännu nyare och vackrare dager. Ds

 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (13)
 
Gazen i botten
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 22 oktober, 08:58
 


Vet ni om en sak? Att köra riktigt fort fort fort är jätte kul! Jag är passionerat intresserad och förtjust i bilar. Det har jag varit ända sedan jag köpte min första bil i Florida. Det var en MG Midget -67. Då var jag 17 år fyllda. En liten flicka på skrangliga ben långt borta i landet där allt skulle vara möjligt, USA. Körkortet hade jag just tagit, det var ju ganska enkelt. Amerikanska körskolor håller en annan standard än här hemma, det är ”lite” lättare. När jag t ex skulle fickparkera under uppkörningen pekade examinatorn på två koner i vars mellanrum det kunde ha fått plats en långtradare. Att jag missade en stoppskylt lät han bara passera med ett;”don´t do it again sweetie”. Det gick på 10 minuter, sen stod jag där med körkortet i hand. Bara en sak som saknades, den lilla röda sportbilen utan tak. För det är ju vad varje ung kvinna behöver, särskilt när du bor i Florida. Vid närmare eftertanke är det nog vad varje medelålders kvinna behöver också, jag är lite sugen igen. Och vid ännu närmare eftertanke, min son visade mig en bild och barnens farmor ser onekligen ganska läcker ut i en sån där röd sak. Så tja, kvinnor i alla åldrar behöver alltså en sportbil. Jag tycker personligen att ett stort leende är höstens viktigaste accessoar, men sportbilen hamnar på en väldigt god andra plats på min inne lista.

                                                                    (Bilden är från facebook & barnen är väldigt stolta över sin fartfyllda farmor Inga-Maj Grankvist)

Jag visste exakt vad jag ville ha för bil. Den bilen köpte jag. Nja, det var nog en MGA som var drömmen, men pengarna räckte bara till den mindre syster modellen MG Midget. Men sen var det ju en liten detalj, när bilen väl var köpt. Jag kunde bara köra bil med automat låda. Så jag fick be en kompis om hjälp med att köra hem den från bilhandlaren, sen tränade jag dag och natt på en parkeringsplats. Jag hade alltså köpt en bil jag inte ens kunde köra, lite mig i ett nötskal. Vill jag något, så är ett sånt hinder, bara små detaljer på vägen. Vi hade många fina år tillsammans jag och min röda ögonsten. Det finns alltid bara en första kärlek.

                             

Min svaghet för engelska veteranbilar finns kvar, även om Tyskland har smygit sig närmare min smak med Porsche på senare år. Usch, jag skäms nästan när jag läser mig själv. Jag kan bli lite nördig när jag kommer in på området plåtbitar med detaljer av krom med fyra hjul, så är det. Men åter till att åka fort. Jag fick köra jättefort för några dagar sedan. Jag är ju inte ensam om mitt intresse för bilar och böjelsen för att kunna gå igång på doften av motorolja, vi är fler. Jag har turen att känna några av Sveriges coolaste racerbabes. Samla de flesta under ett tak i en gokart hall, pressa gaspedalen i botten och då får ni en härlig gryta av girlpower som håller er mätta i flera veckor.

                              

Det var omgång två i Sveriges glammigaste gokartrace. Women’s Only Gocart som Annie Seel arrangerar tillsammans med KAK(Kungliga Automobilklubben). Women’s Only är en lagtävling där 4 tjejer sätter ihop ett lag för att tävla i ett 1-timmes endurance-race där förarna byter av varandra under tiden. Adrenalinet pumpade. Röster skreks sig hesa. Efter 1 timmes körning korades vinnarna och även andra hedervärda insatser som snyggaste snurrningar, högsta klackar, flest svartflagg. Själv funderar jag lite över varför inte jag fick pris för den snyggaste utgrävningen, jag satt ju bokstavligen fast i sargen av bildäck? Men om du sponsrar en tävling är det kanske bättre att andra än du själv går hem med priserna.

Mark Miller och hans proffsiga crew välkomnade oss på http://www.smcgokart.se/ i Frihamnen. Vilken härlig bana. Förra tävlingen så höll vi till i en annan hall, personalen där tappade kontrollen helt och släppte tillslut uppgivet sina flaggor till allas stora glädje. SMC´s killar var verkliga stjärnor och lyckades strängt hålla uppe säkerheten, inte ett lätt uppdrag med alla dessa tokvilda kvinnor på banan. För ni må tro att det var ingen meskörning som pågick. Utan vi talar fullt ös.

                             
 
Jag misstänker att delar av min underbara crew är lite upprörda över att vi inte tog pallplats. Annies och mina svarta flaggor kostade lite tid. Jag har verkligen det bästa av lag i Team Camitz Vodka som i år även serverade sig själva med en twist of gazet.se. Det är tjejer som står med båda fötterna på jorden, talangfulla, mjuka, tuffa och bara bäst. Vi har kul tillsammans och det är starka generösa kvinnor jag beundrar och respekterar. Inte bara de i mitt lag, utan alla som är med på det här eventet, de är häftigt kvinnliga förebilder i 190. Det finns inga vassa klor här inte, bara begåvning. Vi talar om en mjuk, intelligent och stark kvinnokraft, fylld av nyfikenhet. Vilka tjejer och WOW, tänk att lilla jag får vara del av det här. Tack för all den underbara energi ni alla bjöd på. Ni får mig att känna precis som jag gjorde när jag lyfte mitt finger mot den där lilla röda sportbilen och sa; ”I want to buy that one”. Ni får mig att känna, att allt vi drömmer om är verkligen möjligt. För tillsammans kan vi så mycket mer och något säger mig att det här racet är bara förrätten på många fler lovande event och mirakler.

Nästa år får vi nog klämma in en egen Gazet bil. För snart smäller det på riktigt och gazet.se lanserar sitt nya format med många nya spännande medarbetare.

Resultat RACE-klass:
1. Puma Racing
2. Nåt Rosa!
3. Wärmland Racers
4. Camitz Vodka
5. Yumme Babes
6. Lawless
7. Nitro Sisters

Resultat ROOKIE-klass:
1. Kalaspinglorna
2. L’escargot (lite snyggare ord för snigel)

                                                                                                                                                                                                                                                        
 
 Kör så det ryker och om du har lite tid över läs gärna Annie Seels CV på hennes hemsida http://anniedakar.wordpress.com/annie/ . Den får en både att skratta och att tänka till. Visste ni om att vi har en egen rallyprinsessa i Sverige som till och med får Pippi Långstrump att verka lite klen i jämförelse? Hon är stark, men med ett mjukt och fint marshmallows hjärta. Vilken härlig kombination. Det är tjejen som ska få lära min dotter att köra hennes egna lilla pocketbike. Den fick hon redan på sin 6-års dag och det börjar bli dags. Man kan bli lite nervös vid tanken. Men det är som Annie alltid säger, ingen kommer ihåg en fegis. Det är en tacksam förebild att ha både för tanter och 9-åriga flickor.

Gazen i botten och full fart framåt. Enjoy life and live it, to the fullest!

Kram

 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (3)
 
Utan andras visdom skulle jag bara vara en enkel idiot
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 7 oktober, 15:09
 
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          
 
 

Den som lever får se. 
Gör aldrig ingenting. 
Bäst är inte alltid bra. 
Små ting påverkar små hjärnor. 
Tänk fel om du vill, men tänk själv. 
Ont om pengar har många gott om. 
Tiden förändras inte; vi förändras. 
Titta aldrig högre än vad du kan se. 
Ju längre du sover, ju kortare blir livet. 
Jag begär ingenting, men jag vill ha allt. 
Det finns inte vi och de - det finns bara vi. 
Varje utgång är en ingång till något annat. 
Livet är endast ett leende på dödens läppar. 
Det är svårt att vara hjälte när ingen ser på. 
Framgång ger vänner, motgång prövar dem. 
Upp och ner är lika långt, men inte lika lätt! 
Antingen så finner vi en väg eller så gör vi en. 
Alla vill leva länge, men ingen vill bli gammal. 
Misslyckandena är de bästa lärdomarna i livet. 
Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad. 
Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen. 
Livet vill väl inget illa, men nog kan det gör ont! 
Det bästa sättet att spara tid är att använda den. 
Många skulle vara fega om de hade mod till det. 
Förändra sig kan ingen - men bättra sig kan alla. 
Ingen är så rik att den har råd att förlora en vän. 
Lyft ansiktet mot solen ­ då ser du inte skuggorna. 
Aldrig ångra det man gjort, men det man inte gjort. 
Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. 
Brustet rep kan knytas ihop, men knuten sitter kvar. 
Lyckans fjäril sätter sig på den som har tid att vänta. 
Hjälp andra, men när du gör det, glöm inte dig själv. 
Tänk på vad du säger, så du inte säger vad du tänker. 
Om du möter en människa utan leende - ge henne ditt. 
Hur rik man än är kan man aldrig äta sig mer än mätt. 
Kungarnas olycka är att de aldrig får höra sanningen. 
Blott de tama fåglarna har en längtar. De vilda flyger. 
Så länge man inte ger upp har man ingenting förlorat. 
Rökare är  som vanliga människor, fast inte lika länge. 
Ingenting är omöjligt, bara mer eller mindre besvärligt. 
När den egna brunnen har sinat använd då copy paste.

 
 
 
 

 

 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (0)
 
Jag har varit o-trogen
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 24 september, 00:00
 

Usch för mig! Hur kunde jag? Inte nog med det, här skryter jag om det till och med. Har jag ingen skam i kroppen? Nä, jag har nog inte det för varje sekund kändes bara förlösande underbart bra. Det är att rekommendera, inte att vara otrogen för det är omoraliskt, men att ni tar hand om er själva. Hur ska jag förklara mitt ordval nu, otrogen. Ja, erkänn, hur många av er har inte någon gång bytt frisör utan att meddela den tidigare om bytet? Inte tror jag att ni är så raka som personer att ni bara sa; "Tack Bettan du klippte mig så fult idag att nu ses vi aldrig mer igen". Nä jag trodde nog inte det. Ni gjorde bara det brutala, gick därifrån utan att runda uppåt vid betalningen och dumpade en frisör i tystnad. Då är ni värre än mig, för jag har bara varit otrogen.

                      
 
Otrogen mot min fina och trofasta nagelterapeut Layla. Ja, här kan jag tänka mig att en eller annan man rynkar på pannan lite förbryllat. Det är lika galet som det låter, Layla ger mina naglar terapi. Hon har genom åren stått ut med en mig som patient, det kräver en del tålamod. Det är inte ovanligt att jag bokar på tider 5 minuter innan jag vill att de ska ske och bokar av tider 5 minuter efter att de skulle ha skett. Vi är personliga med varandra, efter 10 år tillsammans, vad kan jag säga annat än att vi har gett och fått varandras förtroenden. Vi mötes första gången när hon kom in på mitt mäklarkontor och köpte sin lokal från oss. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi pratar om en stor personlighet i extremt höga klackar. Men tyvärr har vår relation försvårats sen hon valde att flytta till Malmö. Trots det har vi ändå försökt fortsätta att hänga ihop. Att ha ett långdistansförhållande är inte alltid det enklaste. Inte för mig, särskilt inte för mig, Miss världsmästare i spontanitet och olympiskmästare i att vara oplanerad. Så vad gör man, en dag när du som kvinna behöver akut omvårdnad och tlc för att bota den egna hängigheten och "terapeuten" har flyttat till Malmö? Det finns inget annat val, du måste helt enkelt vara o-trogen.

I efterdyningarna av Borrelia infektionen gick jag omkring här hemma med en grådaskig look from hell. Mitt yttre fick mig att gå omvägar bara för att slippa möta min egen spegelbild. Men så tröttnade jag, stirrade argt tillbaka på det där blekansiktet i badrumsspegeln och sa ryck upp dig Alexandra. Sluta lid och gör något åt dig själv. Tittade ner på mina ovårdade naglar med en fd. fransk manikyr som mest påminde om resterna från ett slagfält under franska revolutionen. Så jag, lilla tråkiga jag, bestämde mig att ha en ”affär” vid sidan om. Så där kittlande spännande farligt illojalt, testa något nytt. Miss Google slog sig ner vid datorn och hittade en salong precis runt hörnet. Ringde och fick en tid direkt. Tro det eller ej, men erfarenheten var så bra att jag inte ens känner någon ånger. Bara lycka och fina nya välvårdade naglar. Mitt vänsterprassel heter Johanna Fredlund och finns på Narvavägen där salongen nail+skins ligger. De blev verkligen super fina, hon var så där gulligt omtänksam, kärleksfull och ja, händerna blev totalrenoverade i ett nafs. Inget djup, bara yta, nja....                                                                                                                                                                                                                                                                                                                       

 
 Ibland är det nog allt annat än ytligt att vårda sitt yttre. För mig handlar det om att ta hand om min själs tempel. Jag gör det aldrig för någon annan än just mig själv. Det tror jag inte jag är ensam om när man ser alla salonger som poppar upp som svampar ur jorden i varje gathörn. Särskilt här i storstaden, räknade frisörer på en mindre gata i Birkastan en dag. Slutade räkna vid 7, galet många. Är orsaken till det att våra hårkalufser har börjat växa med en rekordfart de senaste åren? Nej, jag tror det handlar om något annat. Kanske ett ökat behov av att sätta undan lite tid för oss själva. Tid där vi indirekt betalar för att få beröring och osjälvisk uppmärksamhet från en annan, människa. En underbar medmänniska som på ytan tar hand om vårt yttre men alltid också berör vårt inre.
 
Smakar på ordet ”hårterapeut”, det funkar också tycker jag. Kanske är det så, vad vet jag? Men jag tror att det är något helt annat som händer när vi är i skönhetsindustrins vassa tassar. Hemma kallar vi det för att gå till ”tjejverkstan”. Min första verkstad låg på Birkagatan i Birkastan och heter Arnalids. De tjejerna har jag att tacka för mycket mer än mitt kvinnliga yttre. All kärlek och kvinnokunskap de genom åren gett mig. Vad vore jag och mina ögonbryn utan Viktoria Arnalid, buskiga och lite mindre älskade. Att ge sig själv lite tender love and care är så viktigt. Funderar på om mitt besök på salongen idag verkligen räknas som otrohet, för jag sms:ade Layla och frågade om lov, innan. Det var nog tur att min son upptäckte mitt svek, han kom dit och drog mig därifrån. Annars hade jag nog fastnat i deras klor och ja kommit därifrån med mer än uppfräschade naglar. Hudterapeuten såg ju lite intressant ut också, hon hade en massa spännande burkar med gåtfullt innehåll som ropade nyfiket på mig. Kom och köp, bli rynkfri och vacker, stanna här hos oss. Gå inte hem, stanna här på salongen och bli lycklig. Vacker och lycklig. Jag tog mig därifrån, lite lyckligare, lite fattigare men med plånboken i behåll och väldigt vackra naglar.

Tack Johanna, inte visste jag att otrohet kunde kännas så fantastiskt. Det finns risk att vi kommer ha en upprepad ”affär” och vem vet kanske bokar jag snart även in en tid för mina naglars trolovade, Layla Numé. Hon bor i Malmö och kommer inte hit tillräckligt ofta. Men hon, likt mig, kan behöva lite tlc, det behöver vi alla. Ibland är det riktigt skönt, att det går att köpa. Om du likt mig behöver muntra upp dig själv eller ja, kanske bara dina naglar, gå in och boka Johanna på http://nailskin.se/ . Tro mig, du kommer inte ens att få dåligt samvete. It just feels great. Å nej, jag kan inte erbjuda er några rabatter, jag betalar alltid fullpris på såna här tjänster, det tycker jag du också ska göra.

Så kära Gazet. Ge din själs tempel lite yttre underhåll ibland, varje krona spenderad är en ovärderlig investering i dig själv med garanterad avkastning.

 

Kram och njut nu av hösten som klädde om till sommar!
 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (4)
 
Jag stannar till på punkt 8 i mitt brev från Dali Lama
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 16 september, 13:04
 

Ett kedjebrev fann sin väg till min inkorg. I mailet stod det att just lilla jag var en särskilt utvald person och därför hade jag fått det. Mailet innehöll en lista över goda råd på livets väg. De sas komma direkt från Dali Lama till mig. Jag skulle inte bara ha det, utan även skicka mailet vidare till 10 andra personer. Inte imorgon utan uppmaningen löd, på direkten. Jag lydde inte. Jag googlade. Tyvärr var det inte den där söta mannen i orangea kläder som hade skrivit mailet till mig. Men det gör inget, jag förstår om han har annat för sig. Jag blev lika glad ändå och något säger mig att hans holiness förlåter "oss" för att vi sprider ut "falska" kedjebrev fyllda med godhet i hans namn.                                                                                                                                                                                                

  • Räkna med att stor kärlek och stora framgångar också innebär stora risker.
  • När Du förlorar, förlora ej lärdomen.
  • Lev med: respekt för Dig själv, respekt för andra och ansvar för alla Dina handlingar.
  • Kom ihåg, att inte få det Du vill kan ibland vara den största lyckan.
  • Lär Dig reglerna, så att Du kan bryta dem på lämpligt sätt.
  • Låt inte en liten dispyt skada en djup vänskap.
  • När Du inser att Du begått ett misstag, se då till att omedelbart rätta till det.
  • Tillbringa alltid en stund av dagen för Dig själv.
  • Var öppen för förändringar, men släpp inte det Du värdesätter.
  • Kom ihåg att tystnad ibland är det bästa svaret.
  • Lev ett gott, värdigt liv, så när Du blir äldre och tänker tillbaka kan Du njuta av det en gång till.
  • En kärleksfull atmosfär i Ditt hem är grunden för Ditt liv.
  • När Du är oense med Din älskade, ägna Dig bara åt den nuvarande situationen. Ta inte upp det förgångna!
  •  Dela med dig av Din kunskap. Det är ett sätt att uppnå odödlighet. Var varsam med jorden.
  • Ta Dig en gång om året till ett ställe Du aldrig varit på förut.
  • Kom ihåg att relationen är som bäst när Er kärlek till varandra övergår behovet av varandra…
  • Bedöm Din framgång genom vad Du behöver ge upp för att nå den.
  • Närma Dig kärlek och matlagning med samma oförvägna hängivelse.
  • Älska livet och allt levande.

  Det lustiga är, jag har haft den här listan i min plånbok ända sedan jag fick exakt samma mail för 5 år sedan. Råden betydde mycket för mig då, de är lika viktiga nu. Min minnesanteckning till mig själv blir, om du har en lapp med viktiga budskap i din plånbok, läs den då och då. Glöm inte bort den visdom du bär med dig, utan använd den. Enda orsaken till att jag inte skrev dit numren var att jag ville tvinga dig att räkna efter vilken som var just punkt # 8. Om du som med ett barns nyfikenhet gjorde det, då vann du högsta vinsten, du läste inte listan en gång, utan minst två gånger. Budskapet sjönk in. Vi behöver ständigt bli påminda om vad det är som är viktigt i livet.

Inte ens en skeptiker kan bortse från vikten av kärlek och medkänsla. Pass it forward och fler kedjebrev till folket!

 Grouphug@gazet.se

 
 
 
 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (2)
 
catfight@tjejmilen.se
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 8 september, 15:52
 

                           

                    
 
 Så står jag där med 25 000 andra kvinnor. Underbart, härligt och igen, underbart, men ändå lite skrämmande. Jag kan inte beskriva känslan som något annat än just så. Magpirr och en galen förväntan. Vi är så många som vill springa. Luften är laddad. Det är svårt att få ordning på alla brudarna när det är så många som står i startgrupperna och trampar nervöst. Man kan tro att det då ska vara en massa glädje och vänlighet. Men tyvärr, det är det inte! Tjejer är generellt ganska dåliga på att ha roligt i grupp, vi ska alltid konkurrera med varandra. Ja ja, du får gärna sparka mig på smalbenet nu, men har jag inte lite rätt i alla fall?
 
Det hann bli en del kritiska blickar där innan starten gick. Inte leenden. Trist. Jag är ju en sån där löjlig tjej som springer med utsläppt hår, suck. Fy farao? Försöker hon se snygg ut också, inte bara vara en duktig motionär som springer tjejmilen. Håret är utsläppt för jag gillar inte att sitta fast, inte ens i en hårsnodd. Sen har jag ju solglasögon också. Försöker hon se cool ut? Nä, det försöker jag inte. Jag är bara blyg, så det är mitt sätt att skärma av en väldigt stor publik. Tur att solen sken. Varför är tjejer så dåliga på att heja på varandra? Jag förstår inte. Men jag är ju också bara uppfostrad av och med män. De hade inte en aning om hur tjejer funkade, vare sig min far eller mina två storebröder. Jag frågade dem ofta om råd om hur man skulle hantera andra tjejers tjuvnyp, men hur skulle de kunna veta? De skakade på huvudet och svarade: lek med killarna i stället. Okej grabbar, men det funkar liksom bara upp till en viss ålder. Jag var en liten förvirrad tjej då och ja, jag är lika förvirrad som kvinna nu. Kan någon ge mig svar på varför vi hackar ner på varandra så ofta? Istället för att stötta? Var kommer de här rynkade jantelags näsorna ifrån? Blickar som skriker ut, du ska inte tro att du är något? Ska vi inte alla tro att vi är NÅGON, är inte känslan av att vara någon, en bra sak?

 Mina tankar om kvinnosläktet blir i teori bevisad när du samlar 25 000 kvinnor i löparskor på ett och samma ställe. Jag efterlyser fortfarande många av de där känslorna som Tjejmilens arrangörer hade utlovat i sina reklamutskick. Känslor som glädje, tjejfest och gemenskap. Jo, tjejer, ni fanns, fnys inte åt mig nu. Men de flesta av er var helt enkelt i enskilda grupperingar, precis som på dagistiden, där gick ni och höll varandra hand i hand. Det är lite lustigt. Jag förstår inte. Självklart la jag också märke till flera riktigt härliga ljuspunkter på den här stjärnhimlen av kvinnliga löpare. Ni fanns, ni finns och jag möte er, vi möte varandra, men vi var undantag mitt i denna påtagliga känsla av ”catfight in runningshoes”.

Det var trångt i starten i år. Det blev ett mindre kaos, arrangörerna hade för få funktionärer och många deltagare ställde sig i fel startfålla. Det innebar att de snabbare löparna blandades ihop med de som skulle lunka tjejmilen. Jag älskar tanken och grundidén om att alla ska få vara med, på sina villkor. Se bara på bilden av mig och min favoritdeltagare 2010. Det är ju det som är hela grejen. Men för att det ska vara möjligt måste nog tävlingens arrangörer börja hålla lite bättre koll på alla dessa vildkatter. Det var rena rama vilda västern innan start. Och jag tänker också fräckt medge att efter 12 månader av träning är det ”lite” tråkigt med 15 minuters kö, EFTER att startskottet har gått. Den första kilometern sprang flera av oss slalom mellan tjejer som redan hade börjat promenera efter 200 m. Tyvärr, det blev en del tråkig hets på grund av detta. Många vassa armbågar. Jag har vassa armbågar. Men jag väljer att aldrig använda dem. Man kommer fram ändå. Det gjorde jag även den här dagen.

Men så tillslut när hela startfältet äntligen hade kommit iväg, hände som vanligt magin. Ja, med gassade sol och humöret i topp, då var det bara glädje, pure joy. Det kändes nästan som hela Stockholm hade gått man ut ur huse för att se oss alla flåsa förbi. Och flåsa gjorde jag, högt, nästintill besvärande högt. Loppet blev en intensiv timme av viljornas kamp för mig. Min kropp var svag efter ett par veckors sällskap av en virusinfektion som bara inte ville ge sig. Jag fick några fästingbett i somras och de där illbattingarna har lämnat spår i min kropp jag helst bara vill förtränga, särskilt den här dagen. Det gick, sådär. Kroppen är alltid ärlig om vi lyssnar. Jag valde att blankt strunta i allt den sa mig, med envisheten som enda bränsle sprang jag. Inget jag rekommenderar, men jag erkänner, så var det. De som älskar mig och bryr sig om mig hade protesterat ilsket och bestämt. Men jag höll för öronen. Fy det är inte alls lika kul att springa ett sånt här lopp utan sin hejarklack Med facit i hand, ger jag den frånvarande klacken rätt, det var inte mitt klokaste beslut. Jag ska vila nu. Jag lovar. Men, jag sprang för att påminna mig själv om något riktigt viktigt. Jag behövde utmana gnällspiken inombords och sen övertyga denna om att jag inte är en vekling, utan en person full av envis styrka. Just den insikten stod och väntade där efter målsnöret på tjejmilen 2011. Vilda hästar hade inte kunnat stoppa mig. Hjälpte den här idiotin? JA, 58 minuter senare, sprang jag blå som en smurf och svimfärdig i mål. Utan vassa armbågar och med just den insikten åter igen hållande mig varmt i hand.

När vi tror att vi kanske inte orkar mer, orkar vi alltid lite till. Det gäller bara att gräva lite djupare inom oss själva. Med det skrivet har jag inte påstått att alla ska ta på sig löparskorna och ut å kuta 10 K. Men för mig var det vad som krävdes. Tjejmilen 2011 hjälpte mig att bevisa en poäng för mig själv och jag vann inte bara en medalj, jag vann tillbaka en del av mig själv. Min styrka. Nu känns allt lite lättare, även det svåra. Sen lovar jag självklart att inte göra om just den här dumheten, man ska inte springa när man är sjuk. Mitt samtal till sjukvårdsupplysningen samma kväll kommer gå till historien, som ett av mina mest genanta. Men det får jag berätta om vi ett annat tillfälle, nu ska jag (idioten), kroppen och min återfunna styrka, vila. Vi är alla tre ganska nöjda, särskilt idioten.               

Var rädda om er. Den friska har många önskningar, den sjuka har bara en, att bli frisk.

Run Forest, run.

Stryrke kram

 

 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (6)
 
Ge mig 12 minuter av din dag
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 30 augusti, 14:50
 

 I söndags kväll sjönk jag ner i min sköna soffa framför tv:n under en gosig varm filt. Jag kände mig rofylld, harmonisk och förnöjsam. Stearinljusen var tända och ute smattrade regnet mot fönsterblecket. Sen tryckte jag på fjärrkontrollen. Tappade nästan andan, SVT sände den vackra minneskonserten från Oslo till minnet av 22:a juli och de som då miste sina liv. Konserten var verkligen fint iscensatt och berörde mig starkt. Det var inte bara en tår som föll utmed mina kinder, det var många. Den var sorgligt vacker. Se det här korta, men kraftfulla klippet, ge mig 12 minuter av din dag.

 Betänk, hur snabbt en känsla av stark beröring dansar förbi. Likt en hastig trend, försvinner också vissa nyheter i vårt minne. Och fort går det. Vi måste stanna till. Det är min allra ödmjukaste önskan, från mitt hjärta, till ditt. Titta, lyssna och känn. Jag tror delvis att det är just deras vackra lusekoftor som gjort vägen till medkänsla än mer möjlig. Att försöka känna med och för någon annan är så viktigt. Lusekofta eller burka, det ska inte spela någon roll. Det sker varje dag, död och tragedi, men ofta skyddar vi oss med tanken, det händer så långt bort. Det händer inte mig. Jag är ingen dysterkvist. Jag vill inte tvinga er att igen tänka på eländet, jag vill bara påminna er. Påminna er om att inte glömma. Komma ihåg känslan händelsen väckte i oss alla, agera på minnet av den känslan, även idag. Kärlekens budskap ekade världen över. För en stund. Sen kom tystnaden.

Så lyssna, hör varje bokstav, i varje namn. Ta varje bokstav med dig, i din nya dag, ekot av ett förlorat liv. Kom ihåg, idag, är ditt möte med varje främling, din möjlighet att göra en skillnad. Att leva lite mer äkta, lite mer generöst, att påverka. Du har ett liv. I den gåvan, att leva, har du en möjlighet, ett val. För några månader sedan hade jag ett samtal med en nära vän om livets svårigheter. Han gav mig sin sanning, "du skulle bara veta hur lite andra bryr sig". Det var något av det hemskaste jag hade hört. Jag bryr mig. Jag tror ni bryr er också, jag hoppas vi alla ska orka bry oss om varandra. På riktigt.

I somras förlorade jag oväntat en vän. Han dog. Det svåraste i sorgen är att vi var oense när han gick bort. Jag fick det tråkiga beskedet ryktesvägen via Facebook. Jag befann mig då mentalt så långt bort från bekymmer man kan vara. Liggandes vid en poolkant tillhörande ett vackert slott i Italien. Via ett telefonsamtal till NY fick jag den hemska nyheten bekräftad. Jag fick också jag höra orden, som ekat i mitt inre sen dess.” Lexi it´s true, his diabetes took his life, he died alone.”

 

He died alone with 150 Facebook friends. Efter den insikten, beslutade jag mig för att göra slut med Facebook. Jag släckte ner mitt konto. Väl hemma, låg ett brev och väntade på hallmattan. Det var från honom. Det brevet kommer jag vårda som en av mina mest värdefulla skatter. I det brevet fanns det förklaringar och en karta uppritad över vägen mot förlåtelse. Men, vi hann aldrig kramas, livet gav mig inte tiden att hinna ge dig en kram. En kram av försoning som vi hade varit skyldiga varandra sen länge. Ditt brev är och förblir en symbol för mig om hur viktigt det är att vara rädda om varandra. Att göra så mycket vi kan idag, för imorgon, kan det verkligen vara försent. Jag önskar att du levde, så jag kunde säga tack, tack för att du påminde mig. Men jag viskar orden till dig och tittar upp bland molnen. Du sitter där med din gitarr och tar en gräslig plats på stjärnhimlen. Det gör man med ett huvud stort som en Luma Lampa, det var ju så Jan Stenbeck beskrev ditt huvudomfång. Något säger mig att just ni två, har allt utom tråkigt däruppe med alla snygga änglar. Du lärde mig så mycket. Bland annat var du förebilden som alltid sa till mig att gå mina egna vägar och att våga vara färgstark. Så min saknade vän. Jag tittar på 12 minuter av hastigt förlorade liv och lägger till ännu ett, ditt.

Kärlek

 

 

 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (10)
 
Innan vi vänder blad måste jag komma ut ur garderoben
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 18 augusti, 18:04
 

Hämmad. Sitter och stirrar rätt in i ett tomt vitt dokument på skärmen. Jag har försökt att krysta ut en bokstav eller två i flera dagar nu. Men så står den där, självkritiken, hindrande. Lätt lutar den sig framåt och viskar i mitt öra, du kan inte. Jag älskar att skriva, skrivandet har varit min ventil enda sen barnsben. Där bland högen av bokstäver har jag genom åren spottat ut alla de ord av känslor som endast tomma A4 sidor fått höra. De har alltid lyssnat, inte sagt emot, aldrig vägrat, men nu går det inte, jag är hämmad.

Sen plötsligt händer det när jag sitter på en Waxholmsbåt ut mot Finnhamn. Där uppe på däck lossnar det. Med havets flämtande vindar och solens kamp mot molnen börjar fingrarna spela över tangenterna. Mitt i naturens kraftfulla skönhet släpper spärren. Den spärr som år av mindre genomtänkta kommentarer från kritiska tungor satt dit. Havet och jag, har likt skrivandet, alltid haft en kärlekshistoria. Med blicken fäst mot horisonten är det svårt att inte känna ro och kraft. Det är som vågorna sköljer bort mina tvivel av självkritik och damsuger upp de sista resterna av ett hämmande hinder. Jag vill skriva. Jag kan skriva. Jag kan inte stava, men jag kan skriva. Jag kan inte suga damer, men jag kan dammsuga upp ett hinder som hämmar mig. Jag kan komma ut ur garderoben som dyslektiker och sen kan vi vända blad och gå vidare. Börja skriva om viktigare saker än lilla mig.

Hej mitt namn är Anna Alexandra Gunnarsdotter Rydholm och jag är dyslektiker. Jag är inte mindre begåvad för det, men ibland kan det få mig att känna som att jag är just det, mindre begåvad. Det är vi inte. Varken jag, Einstein, Kungen, Walt Disney, Kronprinsessan eller många andra med oss. Vi har/hade bara det här lilla extra bagaget att släpa på i form av läs eller skrivsvårigheter. Det påverkar hela ens jag och självkänsla. Själv har jag varit så otroligt driven att övervinna det här ”lilla” hindret. Så driven att det ibland inte ens har upptäcks av min omgivning. Många av oss får kämpa jätte hårt med det som för de flesta kommer som en självklarhet, att läsa och skriva. För mig är det bara stavningen, läsning har alltid gått som en dans och jag älskar mina böcker. Jag har haft tur och skulle nog våga kalla det dyslexi light. Via läsningen har jag tränat upp mitt minne och lyckats memorera de flesta ordens stavning. Ja, ni läste rätt. Memorerat, det är en del ord att komma ihåg. När jag tvivlar, då skriver jag orden bredvid varandra. Damsuga- dammsuga och vips, så kickar bilden av rätt ord in någonstans ifrån min minnesbank av rättstavade ord. Testa gärna alla elaka stavningspoliser, det blir ganska många ord att hålla i minnet va? Inte illa för en blondin som ibland på grund av detta har uppfattats som just, mindre begåvad. Det är jag inte, långt därifrån, långt därifrån. Det är bara stavfel inte IQ fel!

 Leonardo Da Vinci kallade sig själv ”bokstavlös”, vad är det om inte brilliant ordkonst på hög nivå? Ni som knäcker extra som språkpoliser i rättstavning borde tänka er för en eller två ggr. Om ni läser en text fylld med stavfel, syftningsfel mm och på grund av det, inte ens kan ta er igenom texten? Har ni då fokuserat på rätt sak? Yta eller innehåll? Tänk till nästa gång. Kommentarer kan såra. Snälla gör inte antagandet att en person med dyslexi, inte kan skriva, det är lika obegåvat som att tro att en blind person inte kan se. Jo tjosan! Släng er i väggen och schas dumma besserwissrar. Vi dyslektiker förstår oss inte på era knasiga grammatikregler ändå. Det ger oss den konstnärliga friheten att slänga runt bokstäver och ord i helt nya kombinationer. Är du uppmärksam så kanske du läser något du aldrig läst förut. Textens skönhet i det icke perfekta.

 

 Hemma hos mig är Ers Majestät Carl XVI Gustaf en förebild med sin dyslexi. Det ligger verkligen i tiden att komma ut som rojalist va? Även om jag blev erbjuden tio billioner i apanage, så skulle jag och min dyslexi tacka nej till ett av världens mest ensammaste yrken. Att vara kung. Så ja, lugna er, självklart tror jag också att vissa mänskliga stavningsprogram har hjälpt honom med tal skrivning mm. Men det ger inte kritikerna rätt att ta innehållet ifrån honom. Jag minns än idag hans tal till nationen efter att tsunamin hade drabbat så många av oss hårt. Jag tvivlade inte på ett enda ord, jag har inte glömt, du tröstade en hel nation. Punkt slut. Jag har själv flera riktigt fina mänskliga stavningsprogram runt omkring mig. Med lugn och trygg röst står de bakom mig och viskar kärleksfullt, du kan, du vågar.

Jag kan också rapportera att när du sitter ensam i ett styrelserum fyllt med män som enda kvinna och punkten att föra protokoll kommer upp på agendan. Vem tror du att de föreslår? Då brukar denna skrattande tjej le stort tillbaka mot alla styrande män och säga självklart kan jag föra protokollet, men skyll er själva. Jag har dyslexi och tar absolut inget personligt ansvar för innehållet. Resultatet blir alltid detsamma, respekt får du inte genom att försöka visa dig duktigare än du är. Respekt får du genom att vara dig själv, alltid, i alla lägen.

 När min 9-åring upptäcker mina stavfel då brukar hon skrattande klappa mig på kinden och tröstande säga; ”det är du och kungen som inte kan stava”. Så käraste Calle, även om Er krona kanske har hamnat lite på sned? Det struntar jag i blankt i. Min gloria hamnade också på sned för länge länge sen och den sitter lite snyggare så här på sniskan. I mitt hem är det du som hjälper mig, att inför mina barn vara nästintill kungligt perfekt ett litet tag till.

Det är trendigt att inte vara perfekt och på modet att vara en mänsklig människa. Vi Gazeter följer både mode och trender slaviskt och utropar nu i kör…

Long live the King och schas på er alla dumma språkpoliser!

 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (0)
 
Vi vänder blad och väljer tro, hopp & kärlek
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 28 juli, 14:24
 

Jag, likt du, reflekterar över den senaste veckans händelser i Norge. Hur abrupt hela vår vackra sommar juli skakades om av denna tragedi, något nära, som inte händer, hände. Nu har det hänt.Själv slås jag av hur röster i min omgivning surrar högt av stark empati, omtanke och medmänsklighet, just nu i detta ögonblick. Vi vill alla leva i en värld som är vackrare och bättre än det här. Vi vill hjälpa varandra, vi vill bry oss. Låt oss nu surfa vidare på den här vågen av medkänsla.

I dagarna drogs en viktig insamlings kampanj igång; ” Hopp för Afrikas horn”. Jag vet, många med mig har fått sin tilltro till biståndsorganisationerna rejält tilltufsad efter alla horribla skandaler. Vi trycker ogilla på det i hundra nittio och säger, skärpning.  Men det jag uppmärksammar med just den här insamlingskampanjen är att de samarbetar. Hur många gånger har jag inte funderat över varför de stora hjälporganisationerna inte lägger all sin administration, reklam och byråkrati under ett och samma paraply? Spar pengar, blir mer effektiva, så att ännu mer av givarnas pengar verkligen når fram? Nog om det, men tummen upp, vindarna av förändring drar fram även hos mossiga hjälporganisationer.

Som förälder gråter jag maktlöshetens förlamande tårar för de familjer i Norge som förlorat ett barn. Jag gråter för alla förlorade liv, men särskilt stora tårar för de barn/ungdomar vars liv till stor del förblev icke färdig levda. Det känns djupt där inne i roten av mitt jag.

Samtidigt kommer FN´s alarmerande siffror från Afrikas Horn till mig. 2,2 miljoner barn lider av akut hungersnöd, 720 000 barn kämpar för sitt liv, just nu i denna stund. Inte nära, inte hemma, inte i vår bekanta miljö, men ett barn, kämpar för sitt liv. Ett barn. Ett liv. Gör det då någon skillnad vilken kontinent, vilket land, nä, för mig är det bara ett barn och då händer det lika nära mig som allt annat. Så gör som oss på Gazet stöd den här viktiga kampanjen för Afrikas Horn. Det är bråttom och enligt Röda Korset så är den här insamlingskampanjen i sista sekunden, nästintill försent. Det är något att fundera på, men samtidigt det är kritiska tankar som inte leder framåt, utan framåt leder en handling. Handlingar väger alltid tyngst. Utan handling ekar ord, tyst. Jag ska agera, låt oss alla agera, skänk en krona för varje liv som gick förlorat i Norge t ex? Det är att låta det goda segra och ger denna tragiska händelse ljusa konsekvenser. Det tar inte bort sorgen, men den tar udden av ordet maktlöshet.  Anklaga mig för att vara barnsligt naiv, det bjuder jag på. Här handlar det inte om att skänka bistånd till korrupta regeringar. Utan det handlar om akut överlevnad för vuxna och barn, varav många barn är riktigt små. På deras obefintliga dörr, knackar döden och ett liv som slutar innan de ens hunnit börja, det är verklighet. Jag upprepar FN´s senaste siffra 720 000 barn!

Läs gärna mer om den här viktiga insamlingskampanjen som TV4-Gruppen, Unicef, Rädda Barnen och Röda Korset har startat TILLSAMMANS. Tillsammans och samarbete var de magiska orden för mig, de öppnade min redan väldigt tomma plånbok till de här organisationerna igen, efter år av torka.

Den som föraktar naivitet är mindre klok, ta en sekund och lyssna nyfiket när ett barn berättar om sina framtidsdrömmar. Hitta tillbaka till den känslan inom dig själv, NU! Även du kan göra skillnad. Av insamlade pengar i kampanjen ”Hopp för Afrikas horn” går lika delar till Rädda barnen, Unicef och Röda Korset.

 

Tro, hopp och kärlek från en Gazet


Skänk 50 kr;  Sms:a HOPP50 till 72900

Skänk 200 kr;  Sms:a HOPP200 till 72900

Eller sätt in pengar på plusgiro 902001-7 eller bankgiro 902-0017 märk talongen

 

 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (0)
 
Att äga sitt ord
av: Alexandra Rydholm, skrivet: 23 juli, 01:17
 

                                                                                                                      

Allt annat, än vad som händer i vårt grannland just nu känns, mindre viktigt. Hemska bilder kablas ut från centrala Oslo och Utøya  som chockar och påminner om en overklig krigszon. Fruktansvärt, vilken sorg. Våra tankar finns med er vackra Norge.

 Jag har krigat själv och kastat bomber av ord i vredesmod. Blev uppmanad av motpart om att äga mina ord. Jag har bollat den här meningen om och om igen i mitt inre. Den känns så viktigt. Just de orden följdes också av; "Sagda ord kan aldrig tas tillbaka". De sades till mig ilsket av någon som verkligen älskar mig, låt oss kalla det för en konflikt på hemmafronten. Sant, vissa saker som sägs till oss fäster i vår själ likt superglue. Jag ska aldrig, aldrig mer bli infantilt arg, när jag är trött. Jag bara gå direkt i sängs utan att passera gå och hålla käft. Alla ni som aldrig har sagt något ni INTE menade när ni varit arga, räck upp en hand! Du med uppräckt hand behöver inte läsa vidare, det här är inte ditt forum/inlägg. När någon blir arg på mig blir jag oftast så förskräckt att jag på 0 sekunder förvandlas till en rabiat och hotad 10-åring. Ut försvinner akademiska poäng och klokskap på noll sekunder, gone, borta. Kvar står jag där, trotsig med barnsliga ordharanger som sårar. Ett ganska patetiskt försvars upplägg.

 När jag var liten så blev jag till och från retad i skolan. Låt oss kalla händelserna vid det mer moderna ordet, mobbad. Jag minns hur jag låg ensam i min säng på kvällarna och knöt mina händer och planerade en storstilad comeback som vuxen. Den har aldrig infunnit sig men jag jobbar på den varje dag. Inte för min egen skull utan för alla ni andra yngre förmågor som vet exakt hur det känns. Känslan att vara osynlig, inte få vara med och vara utanför. Känslan sitter kvar och skapar sår i ens självkänsla som aldrig riktigt går att tvätta bort. Jag är t ex fortfarande osäker, rädd och orolig för andras åsikter och tyckande. Det är nog lite förvånande för vissa att läsa som tror jag är tuffa tjejen. Ja, skratt, under ytan är vi alla små. Jag har skakat i knäna på ett styrelsemöte eller två i tvivel på mig själv. Men det grejar sig alltid, den där jävlar-anamma sidan i mig vaknar alltid i tid. Kanske är det tack vare att jag har blivit mobbad, det hjälpte mig att hitta en extra växel inom mig själv. Tyvärr är även vuxen mobbing väldigt vanlig. Minns hur jag skickade ett tackbrev till Mats Qviberg när han hade skrivit om det i Dagens Industri. Modigt. Det mest fantastiska är nog att han läste det och bjöd på lunch. Det trycker vi gilla på.

Trösten är ändå att ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det är meningslöst att fundera så mycket på vad andra tycker eller tänker. De tycker och säger det de gör ändå. Det gäller att ha några få nära som ser en, förstår, älskar och bekräftar. Vi ser dig, du är ok. Då gör inte de andras tyckande så mycket eller det gör mindre ont och blir lättare att ignorera.

Jag debatterade just detta om mobbing i olika sociala forum för något år sen. Vi hade bjudit hem en lite mer stökig tjej från Josephines klass och hört hennes föräldrar berätta att detta var första gången hon blev hembjuden till en klasskompis. Då hade den här flickan gått i klassen i 1,5 år! Är det inte en tragedi i trygga lilla Vasastan, då vet jag inte vad. Vi behöver inte resa till andra sidan jorden för att göra skillnad. Ibland räcker det med att bara se sig om här, i vår trygga lilla värld. Diskussionerna gick heta. I samband med detta så fick jag ett otroligt fint mail. Det var kort, men det var viktigt. En person som varit delaktig i det som gjort mig ledsen många gånger som liten, skrev ett mail och bad om ursäkt. Fantastiskt. Jag kan inte säga annat än fantastiskt, över 25 år senare, bekräftade någon ett sår och fick det att läka, med just det ordet, förlåt. Hon tog sig tid och följde sina egna fotspår bakåt i historien och skapade nya rätt in i framtiden. Hon ägde sitt ord, det viktigaste av de alla, förlåt. Hennes ord och handling gjorde skillnad, för mig. Ord kan inte tas tillbaka, men de kan förlåtas. Tack Ewa.

 Jag tillber organisationer som Friends, deras reklamfilmer är så starka och arbetet de gör, kan inte prisas nog. http://www.friends.se/blivanskapare/ 

Jag vet hur det känns, det är inte okey, det värsta vi kan göra är att tänka, det berör inte mig. Mitt barn, mina ungdomar, jag, har det ju bra. Prata om mobbning hemma, ta upp det vid köksbordet eller vid det lokala fikabordet, tig inte i tystnad. Med allt elände som finns i världen, är inte just det här en liten sak, vi alla kan börja med. Bli vänskapare. Se gärna någon av reklamfilmerna som Friends har gjort via deras hemsida, det finns många som berör. Låt dina ord göra skillnad är min personliga favorit. 

Nu ska jag äga mina ord och städa bort några som av misstag hamnat i en annan människas själ. Jag ska ta den meningen med mig som den viktigaste det här året hitintills. Framförallt skriva med stort ansvar, när jag skriver, väga varje ord. Inte skicka tomma ord ut i etern. Efter mitt förra inlägg fick jag ett kärt mail från en gazet läsare och hon gav mig epitetet förebild. Gulp och hjälp, lilla jag. Det var för att jag vågar bryta min tystnad. Vågar försöka. Om vi vågar försöka, kan vi inte misslyckats, för då har vi alltid lyckats ändå med, just att försöka.

 Time to make a difference. För mig börjar det med ett förlåt, efter lite sömn, till en särskild person. Nu ska jag bara äga min dunkudde och säga farväl till de här orden som jag nu skickar ut i etern. Det magiska är, vi vet aldrig var de hamnar, vem de påverkar. Om de ens når fram.

 

Kram från en fd mobbad Gazet som nu tänker låta sina ord göra skillnad.
 
 
 
 

FacebookTwitterMySpaceDiggKommenteraKommentarer (1)